The return of the inspiration
Kära dagbok.
Jag bläddrade igenom mitt gamla ritblock ifrån 8an/9an, och vad jag kunde erinera mig om så ritade jag inte alls bra då, och att det inte fanns någon anledning att fortsätta rita. Manga var töntigt, ingen annan höll på med det, och folk trakasserade j-rocken jag lyssnade på. Jag lade av helt enkelt, jag gled ifrån min kompis som hade mangaintresse och där slutade allting.
Tills nu, jag insåg att jag verkligen var jätteduktig. Om jag hade fortsatt med mangan hade jag varit grymt, grymt, grymt duktig vid det här laget. Åh. Jag tänker rita ikväll. Oh god vad jag tänker rita.
Är det inte konstigt hur ensamheten kan förgöra en människa? Känslan av att inte vara som alla andra. Varför måste det vara så att samhället måste vara fördömande mot allting som inte anses som "normalt"? Normalt är i detta fallet att supa sig full och ligga runt, och det gjorde aldrig jag. Folk såg mig nog alltid som lite konstig, jag hörde aldrig riktigt hemma någonstans. Jag var lite feminin, och de andra killarna var verkligen inte sena att påpeka detta. En kommentar som jag fick när jag äntligen vågat mig till att köpa tighta jeans var:
*En kille i in klass kommer fram och klämmer mig på rumpan* "Oj. Jag trodde det var en tjej".
En kille som går utanför heteronormen och tar på sig ett feminint plagg blir automatiskt fördömd. Dock är det ju inte så överallt, men det var så för mig. Flytten till gymnasiet och min nyvunna vetskap om min bisexualitet gjorde mig verkligen stark. Och den nya skolan var inte det minsta fördömande. Folk tyckte om mig för den feminina killen jag var.
Ibland gör samhället mig glad.
(det är inte ofta, men min situation är utsökt.)
Jag bläddrade igenom mitt gamla ritblock ifrån 8an/9an, och vad jag kunde erinera mig om så ritade jag inte alls bra då, och att det inte fanns någon anledning att fortsätta rita. Manga var töntigt, ingen annan höll på med det, och folk trakasserade j-rocken jag lyssnade på. Jag lade av helt enkelt, jag gled ifrån min kompis som hade mangaintresse och där slutade allting.
Tills nu, jag insåg att jag verkligen var jätteduktig. Om jag hade fortsatt med mangan hade jag varit grymt, grymt, grymt duktig vid det här laget. Åh. Jag tänker rita ikväll. Oh god vad jag tänker rita.
Är det inte konstigt hur ensamheten kan förgöra en människa? Känslan av att inte vara som alla andra. Varför måste det vara så att samhället måste vara fördömande mot allting som inte anses som "normalt"? Normalt är i detta fallet att supa sig full och ligga runt, och det gjorde aldrig jag. Folk såg mig nog alltid som lite konstig, jag hörde aldrig riktigt hemma någonstans. Jag var lite feminin, och de andra killarna var verkligen inte sena att påpeka detta. En kommentar som jag fick när jag äntligen vågat mig till att köpa tighta jeans var:
*En kille i in klass kommer fram och klämmer mig på rumpan* "Oj. Jag trodde det var en tjej".
En kille som går utanför heteronormen och tar på sig ett feminint plagg blir automatiskt fördömd. Dock är det ju inte så överallt, men det var så för mig. Flytten till gymnasiet och min nyvunna vetskap om min bisexualitet gjorde mig verkligen stark. Och den nya skolan var inte det minsta fördömande. Folk tyckte om mig för den feminina killen jag var.
Ibland gör samhället mig glad.
(det är inte ofta, men min situation är utsökt.)
Kommentarer
Postat av: Lina
Seriöst? Var den en kille som klämde dig på rumpan? Knäppt!
Och jag måste ju påpeka att du inte alls vet vad alla tänker om dig, men det är ju bra att du själv bara känner att det är positiva känslor. Det glädjer mig, för det skulle vara skam om folk skulle utesluta dig.
Jaja, det är bra att du är back on track med mangan. I really like that girl you painted!
När ska du rita av mig? :)
Trackback
