fjaeril

(ignorera för övrigt mitt förra inlägg, haha, den här råkade sparas ändå!)

Min kära blogg! :'D Jag tackar ödmjukast för eder oerhört frikostiga inbjudan, och jag skola inpränta ett och annat ord på eder sida snarast möjligt, ers eminens.

Jag är nog en nattens varelse -- om jag är på bra humör är nattens klimat verkligen gudomligt, ensamhet, bra musik och diverse saker på internet att läsa och reagera på gör en divine inspiration.

För det första så har jag bytat ut den där supergayiga layouten jag hade som ger min blogg en superoseriös prägel, man kan typ tro att jag är en fjortonåring eller något; istället valde jag den ack så nördigt kantiga stilen, mogen och väldigt välsmakande om du frågar mig.


"De är inte kloka de där romarna"

Jag lyckades komma in på en sida med latinska citat och jag tror att jag har hittat mitt genom tiderna favoritcitat:

Barba non facit philosophum - Plutarkos
Skägget gör inte filosofen.

Haha, jag kan inte annat än att hålla med, just eftersom jag är förtjust i filosofi utan att ha alltför mycket skägg. ;'D Särskilt inte sånt Gandalf-skägg inklusive trollhatt. ;'D


Andra citat:

Cogito, ergo sum - René Descartes
Jag tänker, alltså finns jag

Väldigt fint sagt, och visst är existensen kopplad ihop med att tänka? De kan inte existera utan varandra. Excellent.

Delirant isti Romani - Obelix
De är inte kloka de där romarna.  

Klockrent, hahahaha, det är hur roligt som helst att lägga in i konversationer. "Hon är inte klok den där Lena Perttu (min latinlärare)" brukar jag säga på mina latinlektioner. ;'D



Errare humanum est, ignoscere divinum
Det är mänskligt att fela, att förlåta gudomligt

Långsinta människor tycker jag på riktigt synd om, att förlåta är en av grundprinciperna med mänsklighet. Iofs förtjänar inte vissa svin att bli förlåtna, men det kan jag ta upp en annan gång. ;'D



"I see dead people" - Sjätte sinnet

Jag spenderade timmarna innan läggdags med att titta på denna skräckthriller som gick på trean, inget ljus förutom det från tv:n kunde uttydas och jag låg där uppe ensam med mina stora, kalla surroundhörlurar, växlandes mellan att hoppa till och att överväga att slänga av mig lurarna för att slippa bli rädd. Skräckfilm ensam är på riktigt en betydligt hemskare upplevelse än när man delar den med någon.

Just hur mycket ljudet gör  en skräckfilm till en skräckfilm, det är inte något man tänker på, men att pröva att mute:a ljudet på tv:n gör det hela bara komiskt. Våra öron spelar oss verkligen spratt, och plötsliga fotsteg och musik som stegras får en att ständigt räddas vad som komma skall. Huuuu!

(Spoiler alert)
Filmen var väldigt bra och slutet var väldigt svårt att förstå, även om jag var nära att komma på det. Huvudpersonen dog ju, och har igenom hela filmen varit ett spöke. Man tänker inte på det, men igenom hela filmen pratar han inte med någon annan än den lille killen.

Dock undrar jag  helt sonika, kan spöken inte se andra spöken? För han kunde iaf inte detektera några spöken alls genom filmen, och trodde att pojken var schizofren när han först sade det.

Jättebra slut iaf, jag älskar när man får tänka: "Vad hände? Va? Hur... Nämen?... Hm..."



För övrigt anser jag att Alexander Chamberland borde få en enorm kram av hela världen för att han är världens finaste och engagerade människa out there.